Efter en turbulent vecka blev det äntligen helg. För att faktiskt inte glömma torsdag och "Angeredsnatta"! En av höjdpunkterna här i Ghettot! Till och med Barbados var här och spelade! Är inte det highclass vet inte jag!

Om man bortser från den fantastiska underhållningen fanns där tre karuseller varav Lilla Skrot fick åka två. Den tredje hade mamman förmodligen skämt ut sig i vid att bli grön och tja .. -kasta ur sig saker- helt enkelt.
Men ungen var lycklig som tusan. Sken som en sol och pratade knappt om annat på hela kvällen!

Vi tråffade på Mirko och folket vilket i vanlig ordning är fantastiskt trevligt. Synd, att det blir alldeles för sällan bara! Kan hoppas att det blir oftare nu när deras lilla människa ploppar ut! Herre min skapare så nyfiken jag är! Tjej, kille, pudel?
Ja, dom har en pudel sedan innan... Och jag vet inte om ni minns men Mumari skulle ju faktiskt få en "bäbisapa" på den tiden det begav sig! Ingenting är omöjligt med andra ord!
(Läs: Mumari fick ingen bäbisapa utan världens sötaste lilla Telma!!)

Ingen aning om hur det gick till men på fredagen efter att Lilla skrot var lämnad till mormor i Uddevalla så vankades det middagsbjudning i stan. Indiskt! Mumma!!
Det blev även lite parkhäng i kungsparken och en ytterst rolig promenad till "Järntorget" då ingen av dom här två karlarna riktigt blev som de skulle! ;)
En halvplanerad spelning på Star´s and bar´s blev inte av och slutdestinationen blev den lokala Ghettokrogen aka "Bordet" istället.

En natt som borde blivit vansinnigt mycket kortare då jag skulle upp tidigt på lördagen blev som vanligt alldeles för lång...Men ack, så jävla fin!
Tack pojkar... för en helkväll! Och för att ni fick mig ur komatillståndet på lördag morgon med skratt och bra musik!

Sedan var det dags för SHOW!

Mer om showen kommer ni hitta om en stund i deras blogg...

Jag städar till den här. Dansar i smyg och nynnar på den när jag går på promenad!

Det har varit ganska tomt på utflyktsfronten ett tag. Av olika anledningar. Men nu fick vi i alla fall finally tummen ur och ringde M och hennes lilla Isabella och tog oss till "Sjöfartsmuseet" vid Majorna här i Göteborg!

Efter en lång men lugn spårvagnsresa, korvstopp och godis paus kom vi fram till slutdestionationen! Ett ställe att rekomendera om ni är i Göteborg det vill säga!

Så himla fint att det är gratis för alla -oss- under 25 med! ;)

(jaja, ok.. min näsa växer lite nu.. men jag såg väl ung ut eller nå´t) ^^

Det var utvecklingsamtal på talibanens dagis igår. Efter det samtalet var det nästan dags att sluta kalla henne för taliban. Hon är faktiskt egentligen ingen taliban. Inte på dagis i alla fall.
Meningar som:

Det finns jävligt mycket dålig musik. Punkt!
Boybands och det mesta inom komersiell jävla radiopop hamnar enligt min lista under kategorien menlöst skval.
Att välja bara EN är hopplöst.

Därför ger jag er denna. Som faktiskt innehåller humor och lite förklarar fenomenet.
Och nej, NEJ, nej... Jag har ingenting imot BÖGAR/Homosexuella! Men ni fattar grejen.

Det är många band jag lyssnar på och jag har mina favoritlåtar hos de alla!
Idag fick dock denna vinna eftersom de alltid får mig på bra humör!

The lyckliga kompisarna passar till ungefär varje sinnesstämning och anledning. Lyssna!!

Jag var så väldigt ungflickekär när den här kom. Eller jag vet egentligen inte om den kom då. Men det var då jag upptäckte den.
Kär för första gången på riktigt.
En pojke i Norge. Hur gammal kan jag ha varit på den tiden? 12 år? More or less.

Han var så jävla snygg minns jag. Lite farlig. Tvättbräda. En sådan där ungdomsgangster som man såg lite upp till i smyg.
Han var några år äldre.. Jag var hemma hos hans syster och vi satt i trädgården. Jag minns det som igår. Den här låten spelades i bakgrunden. Han hade rummet intill trädgården på undervåningen.
Han stog mitt framför fönstret och tog av sig tröjan .. Oh lord. Att mitt lilla ungflickehjärta inte dog av rodnad och det man på den tiden trodde var lust! Jag tror det tog mig ett par år att komma över.
Fina G. Jag saknar tiden jag spenderade hemma hos den familjen.

Nu vet jag att det som var ungdomsfasoner eskalerade till något annat.
Jag vet inte riktigt vart han befinner sig idag men jag vet att han kämpar för att överleva i den världen som de flesta av oss blundar för att se när vi går förbi. Sorgligt nog. Jag önskar fler kunde se. Öppna ögonen. Ta tag i. Bry sig om.

Mina tankar finns hos honom. Jag hoppas han är en av dom som klarar sig. Jag vill så gärna tro det! Han är en fin människa.
Och alla. Alla. Har vi rätt till ett drägligt liv!

Get home Safe G. Jag vet att dom väntar på dig!

Herrejesus, vad bloggen har blivit kastad åt sidan på sistone. Galet.
Kan inte minnas sist jag skrev så här lite. Jag brukar ha ett behov av att förmedla mig. Vare sig jag har tid eller inte. Vare sig det är klockan 03.00 på natten eller 06.00 på morgonen. Nu vet jag inte riktigt vad som har hänt.
Jag tror runtomkringet åt upp mig lite.

Jag har stängt ner min facebook. Bland annat av denna anledningen. Jag behöver prioritera. Fokusera. Lägga tid på sådant som faktiskt är viktigare.
Som att skura lister, rensa i alla kaos-skåp, sortera bilder på datorn, spendera mer tid ute... Kanske äntligen få torkat av fläktfiltrena i badrummet. Sådant där fasligt viktigt ni vet. Sådant som man gärna skippar för att det är så in-i-bomben viktigt att kolla senaste facebook uppdateringarna.
Get a grip Elin!

Jag undrar inte om man hade mer livskvalité innan facebook, internet och msn kom. Det hade man väl, hade man inte det?
När man "bara" hade en telefon. Hemtelefon that is! Och kom ihåg att det faktiskt Jag tycker fortfarande det var bättre förr. Det gör jag minsann. Världen var lite klarare i färgerna då... Man fick ut mer av dagarna. Tog tillvara på tiden på ett annat vis.

Nej, jag kan inte säga att det är såhär för alla. Men för mig. Och ok då, för väldigt många andra. Internet kan liknas vid missbruk. Jag står för att jag tycker det.
Jag kommer inte sluta använda internet. Absolut inte! Jag kommer garanterat återgå till facebook oxå. Men jag är glad att jag -finally- verkar hittat en balans!

Vi får heller inte glömma att det är kvinnan fylld med dubbelmoral som skriver.
Från klockan halv tio till strax efter tre inatt pratade jag med finaste älsklingen.. När skype sade tack och hej var det bara att ta med sig telefonen och lägga sig i sängen. Då somnade jag lite.
Trevligt Elin. Det är inte första gången. Jag erkänner det. Men det är så vansinnigt mysigt att somna med hans röst i mitt öra. En trygghet.
Kvart i sju ringde han och väckte mig så jag inte skulle försova mig. Hela 4 gånger faktiskt innan jag fattade att det var en ringsignal och inte larmhelvetet!
Han är allt bra fin den där karln jag har hittat mig.
Dock förbannar jag de 30 milen som skiljer oss åt. De är avskyvärda! Töntiga.
JÄVLIGT ONÖDIGA rent av.
Oh well, han dyker snart upp igen. Man får härda ut antar jag.

Solen har tittat fram en stund och det är snart dags att gå till dagis. En promenad hem, möta upp C och Mr.Mister bakom Showen som snart går av stapeln.
28 maj - Kulturhuset i Frölunda - klockan 15.00.

Ikväll? Ja, då skall jag ägna mig åt viktigheter som att pilla navelludd och fila fötter. Det ni!
Avundsjuka? I know! Jag återkommer mina fina.. förmodligen innan ni anar det!

Det måste vara en första gång för allt antar jag...
I torsdags hände en sakerna jag fasat för sedan Liten började gå. Hon ramlade. Så riktigt j*vla illa!

Pang, med bakhuvudet rakt i asfalten. Liten var helt borta. Man såg stjärnorna snurra och ögonen som rullade i huvudet på henne.
Hon pratade inte på nästan två timmar.. Efter ca 45 min somnade hon. Klarade inte hålla sig vaken längre.

Skräck! Riktig jävla skräck var det! Knappt nåbar var hon!
Tack o lov fick jag tag i J och T som körde in oss till Barnakuten på Östra sjukhuset.
Vilken fantastisk personal måste jag säga!

Allt gick relativt fort och smidigt och när vi väl kom dit började Liten piggna på sig. Back to normal typ. Förrutom tröttheten. Hästdos med Alvedon. Nevrologiska tester. Känna på skallbenet..
Allt var normalt. Tack och lov.

Hjärnskakning blev domen. En lätt sådan.
Ordination: Vila i helgen. Dagis på måndag.

Ibland har man tur. Det kunde gått mycket värre. Min älskade unge!
Och så vansinnigt duktig. Inte ett gnäll. Inte ett pip hos doktorn. Bara glad och snäll. Trots den sena timmen som det han bli.

Nu leker och härjar hon som vanligt igen. Ingen fara alls. Bulan är såklart kvar.. vilket den nog kommer vara ett tag.. men så länge den inte plågar henne är det ingen fara.

Nu blir det hockeyhjälm och rulla in ungen i madrass när hon går ut framöver! :)

I ett par år (minst) somnade jag till den här skivan.
American Psycho. Fantastisk.
No words needed!

Det är dock jädrigt jobbigt att det finns ett "dolt" spår på skivan. Efter sista låten tar det 13 minuter av tystnad innan det kommer ett jävla liv. Man dör lite varje gång när man nästan har somnat! :)

Ibland blir man helt enkelt jävligt irriterad och less. Lessen framför allt!
Jag antar att de flesta av Er har hört om den nya "facebook-debatten". "Man får inte ha bilder av kyssande par". Just ja.. det får man visst. Men bara om den ena har snopp och den andra har framstjärt!
Annars är det förbjudet. Då är det inte "by the book".

Bilder på nakna rövar, bröst, virus som härjar, videos av folk som slåss, super och misshandlar varandra är dock ok! Det är fint faktiskt. Ingen som bryr sig. Dom har säkert olika kön i alla fall.

Vilket jävla årtionde lever vi i? Är det inte dags att inse att kärlek är kärlek oavsett om man har samma kön eller inte?
Smakar kyssar annorlunda beroende på vad man har mellan benen?

Nu har ännu en artikel släppts om detta fantastiska sandlådebeteende. Läs den Här hos GP.

Protestera. Upprör. Tyck. Säg till.
Det får inte gå till såhär! Kärlek är vackert. Människor som människor!
Det är dags att öppna ögonen och inse det nu!

Jag tror det var -99. Jag var 16 år och på språkresa på Malta med STS Språkresor.
Denna låten spelades överallt. I alla barer, på alla discon men framför allt kanske i de röda minibussarna som vi åkte runt i till våra olika utflyktsmål.

Oförglömligt är bara förnamnet på resan. Träffade en vän för livet därnere som kom från Stockholm. Bodde i samma värdfamilj som mig och min på den tiden styvbror.
Minna. Blond Cheerleader. Ihop med någon Danne. Hur vi klickade så fantastiskt är ett mysterium. Men vi hade the time of our lives!
Det finns många minnen vi aldrig kommer glömma. En del vi inte kommer berätta och en del vi inte borde berätta...

Jag kommer dock aldrig glömma värdfamiljens mamma´s ansiktsuttryck när hon hittade oss solandes topless på balkongen. Det var snäppet innan vi blev hemskickade. Fy, vilket skamligt beteende! :)

Vi spenderade de flesta kvällarna på lokala puben hos Tony och hans fru. Vi drack oss igenom drinklistan fler gånger än vad som borde vara lagligt och rekordet på antalet screwdrivers på en kväll har jag ett minne av att låg på 16 stycken.
Det kan ha varit den gången vi alla låg på marken utanför polishuset i en cirkel, tittade på stjärnorna och snyftade åt alla stackars hönor som var tvungna att värpa så många ägg. Det kan ha varit den kvällen..
Vi, några stockholmare och en ensam norsk kille som gick under smeknamnet "Kill". Tuff kille han! :)

Halsfluss fick man med. Så går det när alla delar dricka. Dock var det säkert bra för jag hade ingen röst på 3 dagar. Kunde bara dricka. Fin fint!

Nejdå, vi härjade inte bara. Vi var på massa olika stränder, åkte häst och vagn i Valletta, åkte till Bugibba och gick på bio och åkte ut till Gozo. En ö lite utanför.
Det var dock en av dagarna jag var febrig som hell och sov mig igenom hela resan både dit och hem och var inte närvarande alls.
Men vackert var det. Det minns jag!

21 dagar av lycka. Vänner för livet. Minnen som aldrig kommer dö!

Äntligen. En ny header.

Måndag morgon. Det hinkas kaffe till den stora guldmedaljen. Ungen har legat mer eller mindre på mig hela natten. Klappat, sparkat, dragit mig i håret, tjatat om tv, kissa och sjuka nallar.
Var det inte ungen så var det mina egna mardrömmar som väckte mig.

Hade varit lite mysigare om ungen faktiskt Sov när hon låg där. Det kan jag erkänna!
Min lilla trollunge!

Men morgon blir det likt förbaskat. Vare sig man vill eller inte.
Håll käft och se glad ut. Det finns de som har det värre. De som inte sovit på åratal. De utan ben. De utan mat. De utan en lika fantastisk unge som jag har! Jag har det egentligen förjävla bra. Jag är medveten om det. Det bara känns åt skogen ibland endå. Och visst tusan har man rätt att gnälla!

Det finns för och nackdelar med allt. Som med sommaren. Man kastar sig ut och spenderar all sin vakna tid ute. Njuter. Samlar kraft och solsken.
Sedan kommer man in... trött av all frisk luft och skall ta tag i alla måsten som middagsmat, badande av liten (och kanske sig själv ibland)och kanske något mer.
Men då finns det lixom ingen ork kvar. Det är tomt.
Resultat: Hemmet blir lidande. In i bomben så lidande.

Sedan är det ju vansinnigt vettigt av mig och sitta här och gnälla över skiten när jag bara borde resa på den här j*vla röven och få gjort något produktivt.
Dagens i-landsproblem.
Man skall vara glad man har ett hem. Jo, men visst!

Ett försök till organisation av kaoset blir det nu. Eller så blir det ännu ett menlöst inlägg om ingenting. Det är sådant man inte vet!

Ta hand om Er!

Jag hittade den här låten i Teijas blogg någon gång. För ett par år sedan eller så.
Det kan ha varit ungefär på den tiden när när jag började läsa hennes blogg.

Denna fantastiska kvinna som får mig att tro på mig själv. Som stoppar om mig med sina ord och låter mig falla samtidigt som hon stoppar dunkuddar under knäna på mig för att jag inte skall skrapa mig så jävla illa.

Jag beundrar henne. Vansinnigt. Number one person. Jävligt bra kvinna helt enkelt.
Tuffare än tåget men mjukare än mjukglass. Och intelligent. Framför allt det! Jag älskar att hon är så jävla smart!

När jag blir stor skall jag bli som henne!

Tack Teija för att du får mig att bli en starkare, bättre människa!
Du är min Buddha!
(fast snyggare då änna du vet)

Texten. Den säger allt. Och mer därtill. Ibland så är det såhär det äri livet. No more, no less! 

Tack Winnerbäck för att du hittar orden när mina har fastnat!